Prestationsångest

Sidan uppdaterades: 8 september 2026

Den här personliga krönikan riktar sig till idrottare, tränare och ledare som vill förstå mer om prestationsångest och hur vi kan skapa en idrott där det blir lättare att prata om den.

Prestationsångest är en så himla märklig kompis. Den kan få en målvakt att kräkas bakom målstolpen och en annan att gå på toaletten en gång i timmen. Samtidigt kan den vara din bästa vän om den kanaliseras rätt. Under mina år som elitidrottare följde den mig överallt. Nu har jag förstått att jag långt ifrån var ensam.

Jag hade en målvaktskollega en gång i tiden. Han kan få vara anonym. Innan vi lärde känna varandra led han av mycket prestationsångest, och den tog sig fysiska uttryck. Eller, led är kanske fel ord, för till slut lärde han känna den ofrivilliga ritualen och den blev helt normal.

Inför varje match, precis innan domaren blåste för avspark, brukade han gå och spy vid sin ena målstolpe. På rätt sida av kortlinjen alltså, får man anta.
För mig tog det sig uttryck genom enorma mängder urin. På matchdagar kunde jag gå på toa en gång i timmen. Egentligen kanske jag förväxlar nervositet med prestationsångest. Men för mig har de alltid varit tätt sammankopplade, det fysiska och det psykiska.

De allra flesta före detta spelare som jag pratat med har upplevt prestationsångest under hela sina karriärer. Många aktiva spelare har också pratat om det, men bara i slutna rum. Att erkänna sin prestationsångest är ett tecken på svaghet, och svaghet finns det inte plats för i elitidrotten. För mig var rädslan att göra misstag alltid starkare än möjligheten att bli hjälte. En missad passning satt kvar i mig längre än en frilägesräddning.

Jag satt på en bar nyligen, efter min aktiva karriär alltså, och pratade med en man som en gång i tiden var en lovande målvakt. Med tiden slutade han vara en lovande målvakt, och blev en habil andremålvakt. Redan där hade vi mycket gemensamt.
Han berättade att han avskydde att bli inbytt. Han satt hela matcherna och hoppades på att inte bytas in. Det var så skönt för mig att höra, för jagbrukade känna precis samma sak. Jag insåg att jag aldrig hört någon säga det, och att jag nog aldrig uttryckt det själv. Jag avskydde att bli inbytt, och jag vet inte om jag någonsin njöt av att vara på planen. Inte heller njöt jag av att sitta på bänken, för där fanns ju risken att jag skulle komma in på planen. Mest av allt njöt jag när matchen var över, och jag visste att jag inte skulle behöva upprepa processen på en hel vecka.

Samtidigt finns en annan dimension som gör det ännu mer komplicerat: medvetenheten om hur privilegierad situationen är. Att spela fotboll på elitnivå är något folk drömmer om. Hur kan man känna så här inför något som andra skulle älska att få göra? Hur kan jag ha mage att sitta på E4an Sundsvall och hoppas att bussen går sönder så att matchen får ställas in, medan andra drömmer (nåja) om att spela just den matchen?

Vis av mina erfarenheter som pensionär kan jag berätta att de flesta, om inte alla, känner prestationsångest. Det är inte ett tecken på svaghet. Tvärtom vill jag hävda att det är ett sundhetstecken, om den bara hanteras på rätt sätt. Jag hanterade den aldrig på rätt sätt, och för mig
blev den en börda. Jag borde ha varit bättre på att prata och ta hjälp, snarare än att fortsätta kissa i tystnad.

/Svante

Att diskutera i grupp

I texten beskrivs prestationsångest både som en belastning och som något som kan ge energi om den hanteras rätt. Hur pratar vi om nervositet och prestation i vår träningsgrupp? Hur kan vi i vår hjälpa varandra att använda nervositet och press på ett konstruktivt, hälsosamt och hållbart sätt?

Varför tror ni att många idrottare upplever det som svårt att berätta om prestationsångest? Finns det normer eller förväntningar inom idrotten som påverkar detta? Hur kan vi arbeta för att utmana dessa normer.