Att hitta stöd i omgivningen

Det var först när jag berättade hur dåligt jag mådde, som jag förstod hur viktig min omgivning var. Efter att ha burit tyngden ensam kunde jag inte ana hur bra en arm runt mina axlar skulle kännas.

I idrottens värld är de mjuka värdena svåra att prata om. Jag menar inte med anledning av den machokultur som lever och frodas, utan för att de i slutändan inte spelar någon som helst roll. Idrott är så binärt – antingen vinner du eller förlorar du. En hård tränare som uppnår resultat blir fort förlåten.
Anekdoten om Malmö FF-tränaren Uwe Rösler, som låste in mittbacken Franz Brorsson på toaletten, blir just en anekdot, snarare än en anmälan till Arbetsmiljöverket.

I förlängningen är jag övertygad om att en sund kultur leder till framgång. Framgång, detta ogreppbara begrepp. Är sportslig framgång den enda framgången? Är en serieseger värd mödan om spelarna mått psykiskt dåligt? Många cyniker skulle svara ja. Jag är inte lika säker.
När jag bestämde mig för att sluta mådde jag inte bra. Under en ganska lång tid hade jag önskat att jag skulle skada mig. Inte så allvarligt, men något som höll mig borta från planen. Det var svårt för mig att berätta, men när jag väl gjorde det var det vår fysioterapeut jag anförtrodde mig till. Egentligen borde jag ha sagt något tidigare, innan det gick så långt. Men hur berättar man för någon att det man älskar mest också är det som gör mest ont?
Jag berättade hur jag mådde, och att det till stor del var fotbollen som fick mig att må så. Han hanterade det väldigt bra. Han lyssnade mest, och lade armen om mina axlar. En liten gest som betydde så mycket. När pandoras ask väl var öppnad kändes det så himla mycket lättare. Därefter kunde jag prata med andra om det. Några lagkompisar var extra viktiga för mig, och när de fick veta var de bra på att avdramatisera det hela. En förstående blick kunde rädda en dålig träning.
När jag höll allt inom mig kändes mörkret så stort. Om jag gjorde en dålig träning blev det extra tungt eftersom ingen visste. När jag fick kritik ville jag egentligen bara skrika åt kritikerna att hålla käften, för om de bara visste hur jag mådde skulle de förstå.

Efter att jag berättat blev jag bättre än jag någonsin varit. Min målvaktstränare, som var väldigt viktig för mig, blev (med kärlek) besviken på mig för att jag skulle sluta nu när jag var som bäst. Jag förklarade för honom att jag är som bäst nu för att jag släppt ut allt det mörker jag burit.

Min familj och mina vänner utanför fotbollen var bra att prata med, till viss del. Men det är svårt för någon som är utanför, att förstå känslorna som kommer med elitidrott. För dem kunde jag visa mig ”svag”, men de kunde ju aldrig förstå på riktigt, tänkte jag. Jag har funderat på vad det var som fick mig att anförtro mig till fysion. För däri ligger väl pudelns
kärna? Hur skapar man ett klimat som värnar om personen, och inte bara spelaren?
Jag återkommer ofta till armen han lade om mina axlar. Inte bara liksom den faktiska handlingen, utan på ett mer abstrakt plan. Han la sin arm om mina axlar för att jag lät honom göra det. Och när jag sedan lät lagkompisar göra detsamma, så blev det som en cirkel av armar runt axlar.
Ni vet när man inför match står i en ring och säger de där sista orden inför avspark? När det känns som att man ska gå i krig tillsammans. Man delar något inom gruppen som ingen utanför den kan förstå och det gör gruppen oövervinnerlig. Så kände jag när jag vågade berätta, och svaret blev armar runt mina axlar.

Vill du vara en bra ledare? Var en person som lägger armar om axlar.

/Svante

Stöd kring folkbildning

Vill ni ha stöd och hjälp i samtal eller kring folkbildning kan ni gärna kontakta er idrottskonsulent.

Kom också ihåg att registrera er folkbildning.