Livet efter idrotten

I samband med en flytt hittade jag en kasse med målvaktshandskar i källaren. Jag hade glömt att det var där jag la dem när jag slutade med fotboll. 16 par handskar, en del oanvända, låg där och påminde mig om att jag är någon annan nu.
Egentligen är det svårt, kanske rent av omöjligt, för mig att skriva om mitt liv efter fotbollen. För jag vet inte riktigt var jag kommer att landa. Eller så är det just nu jag ska göra det, när jag befinner mig mitt i det.

När jag skriver det här har det gått fyra månader sedan jag lade handskarna i den där kassen, och en vecka återstår till träningspremiären på Landskrona IP. Spelarna kommer att gå ut på
konstgräset, ett par hundra supportrar kommer att ha trotsat kylan. Pyrotekniken kommer att färga januarihimlen röd och i varenda blick kommer drömmen om Allsvenskan att brinna. Och jag kommer inte att vara där.
Under mina år som aktiv spelare har jag satt stort värde i att ha en plan B, om något skulle skita sig. Ett korsband kan gå av, man kan bli kroniskt klubblös, den femte hjärnskakningen kanske får en att inse att man behöver byta bana. Vad som helst kan hända, och därför är det viktigt att inte lägga alla ägg i en korg.

Jag tycker att man borde ha en utbildning, i brist därpå en hobby, i brist därpå något som helst intresse utanför fotbollen, så att man inte står rådlös när karriären tar slut. För slut kommer den att ta, på ett eller annat sätt. Det är något jag alltid predikat.

Så jag pluggade. Jag pluggade allt möjligt akademiskt som i slutändan aldrig skulle generera varken pengar eller trygghet. Men det gav mig andra sammanhang och gjorde att min identitet inte bara byggde på att vara fotbollsspelare. Jag fick vänner som inte förstod offsideregeln och inte alls brydde sig om att jag tjänade pengar på att fånga bollar. Om något tyckte de att det var befängt.

Nu, mitt i landningen, är jag glad att jag breddade min identitet. Visst kommer det kännas märkligt att vara befriad från försäsongens krämpor, och visst är det konstigt att inte längre skriva autografer. Men jag är övertygad om att det hade känts ännu värre om hela mitt liv var byggt på att vara fotbollsspelare.

I andra vågskålen ligger argumentet “om du inte satsar allt kommer du aldrig att bli något”. Och visst finns det kanske en poäng i det. Vägen som jag gick behöver inte vara den rätta vägen. Framförallt är det inte den enda vägen. Det enda jag hoppas är att du som läser det här kanske får en tanke.
Om du alltid varit omgiven av personer som menar att det bara finns en väg till att bli proffs, så vill jag att du ska veta att de har fel. Jag förstår att du har större ambitioner än att spela i Superettan. Det hade jag också en gång i tiden. Men jag lovar dig, när jag ser tillbaka på min karriär i backspegeln är det den bästa jag kan tänka mig.

Låt dig inte begränsas till att vara fotbollsspelare, eller hockeyspelare, eller vilken idrott du nu råkat bli bra på. För då kommer du för resten av ditt liv att vara en före detta fotbollsspelare, före detta hockeyspelare, eller helt enkelt bara en föredetting.

/Svante

Stöd kring folkbildning

Vill ni ha stöd och hjälp i samtal eller kring folkbildning kan ni gärna kontakta er idrottskonsulent.

Kom också ihåg att registrera er folkbildning.