Att bli betraktad

Jag har alltid haft svårt att skilja på verk och person. Så även när det kommer till mig själv. En dålig insats har betytt att jag är en dålig person. Det låter inte så sunt va?

Det ska väl till något slags masochistiskt drag för att man ska bli fotbollsmålvakt. Eller målvakt över huvud taget egentligen. Eller ens en i någon mån offentlig person. Jag har aldrig varit en stor konsument av ishockey, men minns ändå hur jag som sjuåring såg Tommy Salo släppa in en skott från mittlinjen mot Belarus. Tavlan innebar att Sverige åkte ur OS 2002 och att hela världen skrattade åt Salo.
När jag nu söker på hans namn lär jag mig att han är en av de bästa målvakter vi haft i landet. Att han räddade en avgörande straff i OS i Lillehammer 1994, som gav guldet till Sverige. Jag lär mig att han fick sex getingar av fem möjliga i Expressen efter sina insatser mot Finland i OS-finalen 1998, och att han hade flera framgånsrika år i NHL. Tänk vad många vi är som bara minns honom för den där ödesdigra sekunden mot Belarus.

Missförstå mig inte nu, jag drar inga direkta paralleller mellan mig och den världsberömde hockeymålvakten Tommy Salo, men en sak har vi gemensamt, och det är att vi någon gång i ung ålder förleddes att vakta en bur.

Att bli betraktad utifrån är något alla elitidrottare utsätter sig för i någon mån. Att bli betraktad medför risken att bli kritiserad, och att ha förväntningar på sig. Det är något man behöver lära sig att acceptera
och förhålla sig till.

Under min karriär var jag aldrig speciellt bra på det. Jag hade perioder då jag läste allt som skrevs om mig. Varje betyg, varje kommentar, varje formulering som antydde tvivel. Jag hade också perioder då jag bestämde mig för att stänga av helt. Då nådde kritiken mig genom en främling på en bensinstation där jag verkligen bara ville köpa en korv. Han hade förvisso inte sett matchen, men han “hade ju läst i kommentarsfältet på Facebook”.

Ingen av strategierna fungerade alltså fullt ut. Jag var alltid oerhört kritisk mot mig själv, och rimligtvis borde det ju betyda att kritik utifrån inte skulle bita på mig, men så var det inte.

Utöver att jag späkte mig själv mentalt efter varje match tog jag också illa upp om jag läste en negativ kommentar online. Det spelade ingen roll att författaren av kommentaren inte gav intryck av att förstå sig på fotboll så väl. Det blev ändå som att jag tolkade det som den samlade bilden av min insats, och därför också som person.

Jag var aldrig så bra på att separera mellan min insats som fotbollsspelare och min insats som människa, och det kan jag ångra att jag inte lärde mig att aktivt jobba med.

Å andra sidan har jag alltid varit mestadels uppskattad utanför planen. Kanske har det att göra med att jag främst satt på bänken. Det gjorde det lättare för mig att ta plats som person, snarare än som fotbollsspelare.

I förlängningen tror jag – och låt mig verkligen understryka att det här bara är en känsla – att det gjorde att jag bedömdes “snällare” när jag väl spelade. Jag hade blivit en person som många ville att det skulle gå bra för, och därför var de mer benägna att se mina insatser med blida ögon.

Eller så var jag faktiskt ganska bra.

/Svante

Stöd kring folkbildning

Vill ni ha stöd och hjälp i samtal eller kring folkbildning kan ni gärna kontakta er idrottskonsulent.

Kom också ihåg att registrera er folkbildning.