Samträning bryter normer

– Vi vet att idrottsrörelsen genomsyras av könsmönster, som blir till normer vi kanske inte tänker på så ofta, särskilt inte på vilka effekter de får. Vi har alla starka föreställningar om kön, och i forskning med barn, ledare och föräldrar kommer bland annat fram att flickor känner att det inte riktigt har möjlighet att utmana könsstereotypa normer som att pojkar alltid tycker att de är bättre, starkare och duktigare i en könssegregerad idrottsmiljö. Att få träna och vara tillsammans kan rubba de starka könsnormerna inom idrotten, vi kan träna tillsammans utan att en grupp är överordnad den andra. Att alla är lika värda, och att behandla alla på samma sätt är viktigt. Det finns många förutfattade meningar om både kön och idrott. Om man inte är van vid att mötas kan könsordningar och fördomar förstärkas istället för att stärka banden och sociala relationer mellan pojkar och flickor. Samträning kan bidra till en kompisgrupp där barn och ungdomar har kul och utvecklas tillsammans oavsett kön. Idrotten kan såklart inte förändra allt, det är ju trots allt vanligt att flickor leker med flickor och pojkar med pojkar, men det kan ge en möjlighet till förändring, säger Inger Eliasson.

Vad tycker barn och ungdomar om samträning?

– De är mer positiva än tränarna, men är också färgade av hur samhället ser ut. Mitt i tonåren kan det exempelvis vara känsligt att exempelvis ta kontakt med en medspelare av motsatt kön för att prata idrott – ”tänk om hen tror jag är kär i hen”. Det finns aspekter som man kanske inte alltid tänker på, men om ens kompisumgänge är segregerat så kan någon resonera att det bara finns hälften så många att umgås med i ett mixat lag. Men om man vänder på det så skapas ju förutsättningar för att få kontakt på ett sätt över könsgränserna som inte fanns förut, att exempelvis prata fotboll på skolan dagen efter med någon av motsatt kön.

Vad ska tränare tänka på vid samträning, finns det någon framgångsfaktor?

– Lyssna på barn och ungdomar, fråga dem, så får du en förståelse för hur de tänker. Jag vet föreningar som använder ett formulär där frågan ställs om de vill spela bara med eget kön, eller mixat. Att individen själv får tycka till är viktigt för tryggheten. Att trycka på allas lika värde är också något att tänka på och då är Barnkonventionen bra att utgå ifrån. Lyssna på vad som sägs och låt inte vissa grupper få fritt spelrum att använda sig av stereotypa föreställningar kring kön, exempelvis att förstärka en manlig överordning att tycka de är bättre för att de är pojkar. Kritik utifrån kön får inte tillåtas – tänk jämställdhet och lika värde! Och sist men inte minst, respektera individerna, alla tillhör gruppen.

Stannar samträningstanken vid det egna laget?

–Jag skulle säga att om man verkligen vill bryta könsnormerna så måste det upp på även på förbundsnivå för att fundera på hur tävlingspraktiken kan utformas, hur serier kan se ut så att mixen kan fungera även i samverkan med andra lag. Jag vet att exempelvis att Svenska basketbollförbundet jobbat hårt med att anpassa matchandet till barn, oavsett kön, och att det ledde till att det blev självklart att det var spelet, matchen och leken som var det viktiga och inte könsindelningen – på sammandrag om ett lag inte hade full uppsättning kunde en spelare från ett annat lag hoppa in för att det skulle bli match istället för walk over. Och det spelade ingen roll om det var en tjej eller kille som hoppade in. Då öppnas de stelbenta könsnormerna upp.

Det är viktigt att fundera på syftet med idrott också, att barnidrott inte är elitidrott. Samträning kommer att ifrågasättas beroende på traditioner och föreställningar om idrottsverksamhetens mening. I ett större perspektiv så vill ju idrottsrörelsen att så många som möjligt ska vara kvar så länge som möjligt, och tanken om allas lika värde oavsett kön, exempelvis genom samträning, skulle kanske kunna bidra till det. Men man behöver vara genusmedveten och rikta uppmärksamhet på vad som händer så inte traditionella dominerande könsmönster får utrymme och ger negativa effekter för vilka som vill, eller får möjlighet att delta, och på vilka villkor.

Är det relevant att könsindela någon gång?

– Ja, forskning har visat att om en grupp är underrepresenterad kan det vara bra att ha en segregerad grupp för att lyfta fram att de är välkomna. För att bryta könsmönstren när man börja idrotta, för att helt enkelt få in dem i idrotten. Det utvecklar föreningarna att ta bort negativa stereotyper.

I vissa idrotter, exempelvis artistisk gymnastik, tävlar flickor och pojkar i olika grenar som är så olika att det kan vara en poäng att träna segregerat, men att det såklart också kan finnas utrymme för gemensamma träningar. Det är ju inte bara ett sätt som är bra, utan vi måste ta hänsyn till hur vi är fostrade och socialiserade, men att vi även kan bryta de ibland rigida könsmönster som finns i vissa idrotter, avslutar Inger Eliasson.