Från 4 000 till 33 000 kronor – så varierar kostnaderna för barns idrott

Alla LOK-stödsberättigade föreningar i Uppland kontaktades och uppmanades att vidarebefordra enkäten till föreningens vårdnadshavare. Enkäten spreds även via våra egna kommunikationskanaler. Totalt besvarades den av 1 033 vårdnadshavare, och svaren omfattade kostnader för sammanlagt 1 694 barn i åldrarna 7–18 år.

Av rapporten framgår att medlemsavgifter generellt är låga och att kostnaderna för träningsavgifter och utrustning är högst. Inom vissa idrotter sticker läger och cuper ut som en stor del av kostnaden.

– Det här är viktig kunskap för hela idrottsrörelsen. Vi ser att många föreningar i distriktet arbetar aktivt för att hålla avgifterna på en rimlig nivå. Samtidigt finns det utmaningar kopplade till bland annat resor och utrustningskostnader. Med ett tydligt faktaunderlag kan vi nu ta konstruktiva diskussioner om hur vi skapar en mer jämlik idrott, säger Dag Söderberg, distriktsidrottschef hos RF-SISU Uppland.

Konståkning dyrast – friidrott och kampsport billigast

Föräldrar betalar i genomsnitt 15 000 kronor per barn som idrottar, och då kan kostnader för flera idrotter vara inkluderade. Rikssnittet ligger något högre, på 18 600 kronor per barn och år.

Ser man enbart till barnets huvudsakliga idrott är genomsnittskostnaden 11 700 kronor per år. Vissa idrotter är betydligt dyrare än andra. De högsta kostnaderna finns inom konståkning (33 300 kronor per barn och år), ishockey (25 000 kronor) och ridsport
(22 900 kronor).

De billigaste idrotterna är kampsport (4 300 kronor) och friidrott (4 200 kronor), vilket visar att kostnaderna för barns idrottande kan variera kraftigt beroende på vilken sport de utövar.

I rapporten kan man se att totalkostnaderna för en familj, där alltså samtliga barn som idrottar i åldrarna 7–18 år är medräknade, är närmare 4 000 kronor lägre i Uppland än i riket som helhet.

– Anledningen till dessa skillnader kan vi bara spekulera i, men det kan till viss del bero på att föreningarna [i Uppland, reds.anm.] har jobbat mer för att hålla nere kostnaderna än i riket som helhet, exempelvis genom att ha färre arvoderade tränare, ha en mer välfungerande begagnat- och andrahandsmarknad, men också att det kanske finns ett större utbud av faciliteter som ligger närmare utövarna och som gör att resor till och från träningar och matcher/tävlingar inte behöver vara så långa, förklarar Stefan Wagnsson.

Så varierar kostnaderna inom olika idrotter

De största kostnaderna utgörs av träningsavgiften, som i genomsnitt uppgår till 3 200 kronor per barn och år, följt av utrustning (2 100 kronor) och läger eller cuper (1 600 kronor). Den lägsta kostnadsposten är medlemsavgiften, som i genomsnitt ligger på 400 kronor per år. Samtidigt varierar kostnadsbilden mellan olika idrotter.

– Inom ishockey är utrustning den största utgiften, medan läger och cuper utgör den största kostnadsposten inom handboll. För friidrott är det i stället resor som kostar mest, berättar William Lind, ansvarig för analys och uppföljning hos RF-SISU Uppland.

I rapporten resonerar författarna kring varför kostnaderna i vissa fall är särskilt höga och lyfter fram flera förklaringar.

– Att kostnaderna för enskilda idrotter såsom ishockey, ridsport och framförallt konståkning är så höga i Uppland, kan bero på att dessa idrotter är mer utrustningskrävande, har fler arvoderade tränare och kräver speciella anläggningar där konkurrensen om utrymmet är stort, jämfört med de billigare idrotterna dans, friidrott och kampsport, säger Stefan Wagnsson.

Starkt samband mellan ålder och kostnader

Kostnaderna ökar i takt med barnens ålder – ju yngre barn, desto lägre utgifter. För barn i åldern 7–10 år är genomsnitts­kostnaden 8 000 kronor per barn och år. I åldersgruppen 11–14 år uppgår kostnaden till 16 000 kronor, medan den för ungdomar 15–18 år är 25 000 kronor per barn och år.

I den nationella rapporten framhålls att kostnadsökningen till stor del beror på högre utgifter för läger och cuper samt ökade träningsavgifter. De ökade träningsavgifterna förklaras delvis av att antalet träningstillfällen blir fler med stigande ålder, men i vissa fall också av högre krav på tränarnas kompetens, vilket medför att föreningarna i större utsträckning arvoderar eller avlönar dem.