Samträningens effekter och utmaningar

Det kan se ut som det gör hos Guldklimparna, som är Nykvarns IF:s yngsta deltagare i innebandy. Här träffas barn födda 2016-2018 och de tränar tillsammans, oavsett kön. Marcus Fromholz är ledare för laget och berättar att han ser samträning som en möjlighet att få tänka om redan från start. Han menar att det är positivt att kunna frångå den traditionsenliga uppdelningen som lagidrotter ofta har, men att det också är en diskussion som behöver föras genom hela föreningen.

För visst kan samträning vara normbrytande och utmana könsroller och mönster. Men det förutsätter att ledarna är medvetna så att inte samträningar får motsatt effekt och befäster redan satta genusordningar snarare än löser upp dessa. Marcus beskriver att han utgår från att alla i laget är just individer och att han inte ser det som att laget består av två grupper: flickor och pojkar.
- Genom samträningar får vi möjlighet att introducera en idrott utan att det handlar om kön. Jag tar inte hänsyn till vare sig kön eller ålder under våra träningar. Istället försöker jag hela tiden att utgå från individens förmågor och förutsättningar. Jag önskar att vi kunde träna så här längre upp i åldrarna, att vi inte av gammal vana för snabbt delar in oss i lag efter kön.

I Riksidrottsförbundets jämställdhetsmål står det att:
En jämställd idrott är en förutsättning för framgångsrik idrottsutveckling. Jämställdhetsperspektivet ska finnas med på alla nivåer, alla beslut och i all verksamhet.

Att samträna för att verka för jämställdhet bör vara ett aktiv val för att det ska fungera väl. Men i många fall är det snarare logistik som ligger till grund för beslut om mixade lag. Att vara effektiva, hushålla och fördela resurser som plan-tider, ledare etc är en viktig fråga för föreningar. Men vi behöver vara medvetna om att samträningarna inte per automatik för oss närmre en jämställd idrott.

Vilka effekter skulle det då kunna få för föreningar som tar beslut om samträning som en del i ett jämställdhetsarbete? Forskning visar att när samträning sker under rätt förutsättningar så utmanas barnens redan satta könsordningar. Man har sett att goda upplevelser av att träna tillsammans vidgar barnens repertoar. Detta sker när de märker att individuella skillnader visar sig vara större än könsskillnader. Barnen får då helt nya upplevelser av sin egen och av varandras kapacitet.

En utmaning som föreningar med lagidrott står inför, är ramarna för match- och seriespel. När idrotten introduceras för tävlingsmoment så delas genast många utav lagen upp i flicklag och pojklag. En uppdelning som många gånger sker tidigt, redan innan det existerar några fysiska skillnader som kan vara värt att ta i beaktning. Det blir högst problematiskt om vi funderar på vad det sänder för signaler. Är det så att när lek blir "allvar" då är också kön viktigare än individens kapacitet?

Vems ansvar är det då att skapa förutsättningarna för att jämställd idrott i praktiken är möjlig för föreningar att genomföra? Hur pass lätt är det för en förening som Nykvarns IF med flera andra, att driva igenom samträningar när förbunden utformar ramarna för seriespel utifrån kön? Hur väl rimmar det att på träningar låta lagen utgå från att alla är individer men när det är match ska uppdelningen ske utifrån andra parametrar? Hur ska ledare kunna motivera detta för sina spelare?

Vi kan se att inom de flesta idrotter sker förr eller senare denna indelning av lag eller grupper utifrån kön. Om ambitionen hos en förening är att låta samträningar utgöra en naturlig del av föreningens sätt att träna, stökar ramarna och reglerna kring seriespel definitivt till det. Är det inte också intressant att flera idrottsförbund har en generell dispens för flickor (upp till en viss ålder) att få delta i matchspel med pojklag. Men att pojkar i sin tur måste söka enskild dispens för det omvända? Är det ett exempel på en släpande regel som implicit säger oss att flickor inte tillför pojklaget så hög spelarkompetens att den är värd att söka dispens för? Detta väcker onekligen nyfikenhet kring hur vi tänker kring kön och kompetens inom barn- och ungdomsidrotten.

Många beteenden och val sker av gammal vana. Men det är inte ett skäl att låta det fortsätta vara så. Därför bör vi utmana oss vidare när vi funderar kring hur en förening med stöd av RF-SISU och sitt förbund kan jobba med samträningar för att uppnå en mer jämställd idrott. Samträningar är en vinst för alla, oavsett kön, om de sker med en medvetenhet om att utmana könsrollerna. När en förening genomsyras av jämställdhet på alla nivåer motverkar det en rad problematiska områden och destruktiva kulturer som kan råda inom idrotten, vilket är till gagn för alla, oavsett kön.

Jämställdhet skapas i vardagliga handlingar och genom beslut där både kvinnor och män deltar. Men det måste också finnas goda förutsättningar för dessa vardagliga beslut att kunna tas. Det blir tydligt i samtalet om Guldklimparna med Marcus, att en förening behöver ha goda förutsättningar för att klara av att göra verkstad av jämställd idrott i form av samträningar, även högre upp i åldrarna.