Bortom pucken - Jonathan Hedström om idrotten, prestationskrav och hans väg från ohälsa till ett sunt mående

Idag ägnar Jonte en stor del av sitt liv åt att föreläsa och dela med sig av sin erfarenhet om psykisk ohälsa och ätstörningar.

• Jag tror att det är först nu, som vuxen, som jag börjar förstå att det är någon form av terapi för mig själv att prata öppet om det. Det är en upplevd tabu, generellt, bland oss män att må dåligt och då kanske man flyr in i andra saker istället. Så jag tänker att om man vågar prata om det så kanske fler personer vågar ta hjälp och öppna upp sig, säger Jonathan

Det som utlöste Jonathans ätstörningsproblematik var en kommentar som en ledare riktade mot honom när han var 17 år gammal. En kommentar som kom att följa honom resten av livet och som ledaren där och då, nog inte tänkte på hur illa den skulle landa.

• Det var en ledare som sa att jag var tjock och då började min resa med ätstörningar, berättar Jonathan.

Jonathan beskriver sig själv som en glad 17-åring som älskade att spela hockey, och kommentaren om hans vikt var något han aldrig tidigare hade tänkt på. Men just den kommentaren fick Jonathan att börja ifrågasätta sitt utseende och sin vikt. Resultatet var en snabb viktnedgång på 17 kilo på bara två månader, där han tog bort i princip allt han ansåg vara ohälsosamt att äta och tränade ännu hårdare. Han blev längs vägen allt skickligare på att dölja sina problem och ljuga för alla i hans närhet. Hans mamma kämpade med att få honom att äta och få honom att förstå att han var tvungen att äta för att orka med skolan, fritidsintressen och hockeyn.

• Man blir expert på att ljuga och manipulera. Man ljuger ju för alla, till och med sin egen mamma. Man ljuger om att man ätit när hon frågar, fast man inte gjort det, säger Jonathan

Jonathan berättar att han är en känslig person. Att han växte upp utan en pappa, en manlig förebild, blev en faktor som kom att påverka hans självkänsla. Men det är inte förrän i vuxen ålder som han har förstått att hans dåliga självkänsla har kopplingar till hans uppväxt och hur det har påverkat hans mående under alla år.

Svåra konversationer och att våga fråga

Jonathan tror att om någon tränare hade frågat honom hur han mådde som 17-åring, så hade han velat prata om det. Han tror att det hade kunnat hjälpa honom och kanske resulterat i att han hade fått hjälp tidigare.

• Jag har alltid haft lätt för att prata och om någon hade frågat ”hur mår du Jonte?” hade de fått höra en hel del. De visste ju att inte pappa var med i bilden, då kan man ju ändå någonstans prata om det. Vi var ju ett lag där man i stort sett träffades varenda dag, så man blir ju som en familj. Så det hade nog hjälp mycket i mitt mående då, säger Jonathan.

Jonathan reflekterar över att killar generellt ofta har svårt att prata om sina känslor och sitt mående. Det är en hård struktur inom idrottsvärlden, specifikt kanske i hockeyvärlden, som uppmuntrar till att vara "machokillen" och undvika att visa svaghet. Detta förhindrar många från att öppet diskutera sina mentala utmaningar.

• Man blir ju väldigt stereotyp. Män i grupp och i hockey får ju inte visa sig svag. Det tänket har jag vuxit upp med. Jag har ju kompisar jag känt i 25 år och många har jättesvårt att prata om känslor. Det är svårt att släppa den där spärren, säger han.

Att våga fråga hur någon annan mår är dock viktigt påpekar Jonathan. Han menar att om du som tränare, ledare, lagkompis eller närstående misstänker att någon inte mår bra, bör du våga fråga hur personen mår. Svaren kanske inte alltid kommer direkt då skam och skuld kan hindra människor från att öppet prata om sina problem, men det viktiga är att du fortsätter att fråga.

• Det är jätteviktigt att berätta och prata om hur man mår, både hemma och på träningar. Jag är i en förening i Huddinge nu, där jag tycker det är viktigt att fråga ungdomarna och föräldrarna hur vi mår. Mår du bra presterar du bra, det spelar ingen roll vilken ålder du är i. Idag läggs det dock mer fokus på att bara prestera och då glömmer vi bort det viktigaste – människan, säger Jonathan.

Jonathan anser att det är viktigt att se varje individ som en helhet och inte bara fokusera på deras prestationer. Det är något som han tycker är viktigt att ta med sig in i ledar- och tränarrollen.

• Där jag har presterat bra har jag haft ledare som har brytt sig om individen Jonathan också, inte bara vad jag har presterat, berättar han.

Så hur kan vi göra skillnad?

Jonathan framhåller vikten av att ändra fokus från enbart prestation till att också inkludera individens mentala välbefinnande. Han betonar vikten av att utbilda tränare och ledare i mental träning och föreslår att idrottsföreningar borde investera mer i mentala tränare och coacher för att hjälpa unga idrottare redan vid en ålder av 15 år. Att bygga upp en stark mental hälsa tidigt tror Jonathan kan hjälp till att förhindra problem senare i livet.

• Det är så galet viktigt och tänk att få börja jobba med detta i tid. Inte när du redan är på väg in i eliten, utan när du är runt 15 år. Tänk vilken skillnad det skulle kunna bli i ens tänk, menar Jonathan.

I en värld där vi ofta hyllar fysisk prestation och glömmer bort individen är Jonathan Hedströms berättelse en påminnelse om att vi alla måste vara mer medvetna om våra idrottskompisars och medmänniskors välmående. Mår du bra, presterar du bra, oavsett ålder.

Jonathan avslutar med att poängtera att vi alla måste våga vara "jobbiga". Att våga ifrågasätta och ställa svåra frågor kan göra en stor skillnad i någons liv. Genom att vara en bra människa och bry sig om individen, inte bara prestationen, kan vi hjälpa de unga idrottarna att må bättre och lyckas både på och utanför planen.

Jonathan har kommit långt på sin egen resa mot bättre mental hälsa. Idag mår han bra och anser sig ha ett sunt förhållningssätt till både mat och träning. Han berättar att han känner sig mer grundad och tryggare i sig själv. Men det har tagit tid. Många samtal och terapitimmar. Men han fortsätter att poängtera vikten av att våga prata om det jobbiga.

• Börjar man ta i saker, gällande det mentala, det är ju jättejobbigt. Det vet jag ju, för jag har gått 10 år i terapi. Det gör ju jätteont, men det måste ju fram, säger han.

Jonathans resa kan ses som en påminnelse om vikten av att inkludera den mentala hälsan i idrottsvärlden och fokusera mer på individen bakom prestationen. Det är en resa som börjar med att våga prata om sina känslor och sitt mående och som kan göra skillnad för många unga idrottare. Det är läge att påminna oss själva om det viktigaste inom idrotten – människan.

Vill du lyssna till hela intervjun med Jonathan Hedström kan du ta göra det HÄR i podden Här pågår föreningsidrott.

Har du tankar och funderingar kring hur du som ledare och tränare eller hur ni som förening kan skaffa er mer information i ämnet, kan du vända dig till din idrottskonsulent.