Nominerad till Årets Nykomling på Svenska Parasportgalan 2023

Vi ses utomhus, på en nybyggd liten träläktare mitt på idrottsområdet Lugnet där Ellen strax ska påbörja sin träning. Hon är laddad och redo att ge sitt allt. Att ge allt är Ellens melodi när det kommer till friidrott. Det märks redan i hennes sätt att prata om sin träning, sina resultat, sin utveckling och framtid. Det märks hur betydelsefull och viktig idrotten är för henne. Och det ska visa sig att den betyder mycket mer för henne än de rekord, medaljer och framgångar hon hunnit med så här långt.

Men vem är hon? Vilka drivkrafter har hon och varifrån får hon sin inspiration? Svaret är inte entydigt. Ellen verkar ha en given, inneboende styrka men också en stöttande familj och ett intresse för idrotten som har gett henne många förebilder. Jag får veta att hennes mamma spelat fotboll hela livet och att storasystern går på ridsportgymnasiet Strömsholm. Storasystern som för många år sen gick på friidrott och därmed fick Ellen att vilja testa. Det var bara en i raden av olika idrotter och aktiviteter hon bekantade sig med. Och där rymdes även teater och kör. Till slut segrade dock friidrotten. Som sjuåring ville egentligen Ellen spela fotboll men hennes nedsatta balans blev en försvårande omständighet. När vi pratar om det skrattar Ellen och påpekar att det var mamma som såg begränsningarna, själv såg hon bara möjligheter. Därefter betonar hon att friidrotten med tiden gett henne bättre balanssinne och att träningen dessutom fört med sig en rad andra fördelar. Inte minst är resorna hon som internationellt tävlande får göra en uppskattad sida av idrottandet. Kombinationen av att få besöka ett land som till exempel Portugal, där hon tävlade … och samtidigt få göra det hon älskar, tävla i friidrott, kunde inte vara bättre. Nu är Ellens nästa stora målsättning att bli uttagen till parafriidrotts-VM i Paris. I väntan på det beskedet deltar hon på lite mindre tävlingar och passar på att vässa formen. Kvalgränsen för VM har hon redan klarat så nu är det bara att köra på, hålla skadorna borta och hoppas att det räcker.

Hittills har Ellen tack vare ett gott träningsupplägg (och lite tur) varit förskonad från skador. Detta trots att hon tränar i en grupp som inte är anpassad efter hennes funktionsnedsättning. Hon trivs bra med kompisarna i inom friidrotten och känner stort stöd. Som den enda i sin grupp med fysisk funktionsnedsättning är hennes utmaningar ofta större än för de andra i träningsgruppen. Och det är just så hon vill ha det. Samtidigt behöver hon vara uppmärksam då hon har en hög smärttröskel och gärna tar i.

Några som betytt mycket för Ellens skadefria framgångsrika idrottande är hennes tränare. De verkar dessutom ha bidragit till hur Ellen ser på sin roll inom idrotten i framtiden. Redan nu, som 15-åring precis i början av karriären, pratar hon engagerat om ledarskap och om att kunna träna och inspirera andra. Hon understryker hur viktigt det är med tränare som förstår utmaningarna i en familj där en eller fler personer har funktionsnedsättningar. Idrotten kan verkligen göra skillnad, fortsätter hon, samtidigt som det kan vara svårt att komma på idén att ens börja med idrott när livet innehåller så mycket som redan är komplicerat.

Jag kan inte mer än att instämma och imponeras av Ellens insikter och bedrifter. Hon är mer än nog förtjänt av nomineringen till Årets nykomling. En kategori där även Arvid Skoglund; slalom, och Marcus Lopez, ishockey, är nominerade. Motståndet är hårt. Men jag kan inte låta bli att tänka att Ellen framstår som långt mycket mer än en nykomling. Hon skulle absolut kunna nomineras till årets förebild också. En förebild likt den hon själv såg i bland andra Anna Bäck och systrarna Kallur när hon var yngre.

Det är av stor betydelse för hela idrottsrörelsen att vi har idrottare som Ellen Westling. Inte minst är det helt avgörande för många barn och unga idag, och i framtiden, som ännu inte hittat till idrotten.

Nu håller vi tummarna inför stundande gala och önskar Ellen all framgång med sin idrott. Till att börja med VM i Paris.

Text : Love Swartz
Foto: Privat