I idrottens tjänst - PeO Karlström mottagare av RFs förtjänsttecken 2021

Redan som ung grabb var idrott det stora intresset. Ett intresse som med åren blivit allt starkare och framför allt fyllt livet med så mycket spänning, glädje och samtidigt varit så utvecklande.

Minnenas bank över idrottshändelser, prestationer, roliga och annorlunda uppdrag kan efter över 50 år i idrottens tjänst nästan svämma över. Och tänk vad många människor jag träffat som brinner för idrotten och dess viktiga roll i samhället. Några har jag mött en gång, några andra nästan dagligen och några har blivit vänner för livet.

En sak hade alla gemensamt. De har gett den ideella kraften ett ansikte. Oavsett om det handlar om timmar eller år. Personer som vill påverka, visa sitt engagemang och driva idrotten framåt. Idrottens och samhällets stöttepelare.

Har då idrotten förändrats över ett halvt sekel?

Svaret är både ja och nej. Att utföra sin idrott har inte förändrats. Att slå och ta emot en passning, dribbla, göra en volt, skruva en boll är inte annorlunda idag. Däremot går allt så mycket snabbare.

I allt runt omkring märks den största förändringen. Jag betalade en medlemsavgift i min första förening. Jag sålde 21-lotter, och då minst 100 i taget, både en, två och tre gånger om året. Hur självklart som helst både när jag var ungdoms- eller seniorspelare.

Idag handlar det om träningsavgifter, New Body, rabatthäften, timmar i förenings kiosk mm och medaljens verkliga baksida ”att köpa sig fri”. Det sistnämnda kan diskuteras ingående och länge. Jag konstaterar kort att det inte ingår i min bild av idrottens uppbyggnad och engagemang.

Att delta i idrottens gemenskap har inte blivit billigare med åren. Träningsavgifterna har ökat och tröskeln in i idrotten har blivit högre. När barnbarnen skulle prova på basket kostade det över 1000 kr för en termin för var och en.

Vi vill att unga idrottare ska prova på så många idrotter som möjligt. Då får inte kostnaden vara ett hinder. Här måste föreningar, kommuner, förbund med flera gemensamt arbeta för minskade kostnader och allas rätt/möjlighet att kunna vara med.

Att vara ledare inom idrotten är ett privilegium. Något man är stolt över. Men i dag höjs allt oftare ett varningens finger för att den ideella kraften håller på att dö ut. I ärlighetens namn kunde det låta så även på 70- och 80-talet.

Jag har en stark tro på den ideella kraften. Under pågående pandemin har den visat sin positiva kraft gång efter annan. Idéerna har blomstrat och inte minst har landsbygden och dess olika föreningar visat upp sin styrka att vilja utveckla verksamheter.

Rekrytering av ledare till ungdomsidrotten är inte det stora problemet idag. Det finns alltid personer som vill jobba med den levande idrotten. Inom ungdomsidrotten ska den ideella kraften blomstra och engagemanget ska ske helt utan ersättning. Ett lönekuvert ska inte vara drivkraften. Det är gemenskapen, kunna påverka, utveckla ungdomar och sig själv som är drivkraften.

Att besätta alla poster i en styrelse kan vara problematiskt. Här måste idrotten precisera uppdraget mer specifikt. Och det viktigaste av allt är att klargöra att det inte bara handlar om 12 möten på ett år. Det är mellan dessa möten som det stora arbetet sker.

Evenemang av olika slag har varit en röd tråd för mig under alla år. Det började med Kopparcupen i handboll, artistgalor, större konferenser och som pricken över i:et skid VM 2015.

Olika evenemang/turneringar är i dag en viktig källa till intäkter för många föreningar. Timmar och åter timmar av arbete ligger bakom. Låt dessa blomstra även i framtiden utan inblandning av privata aktörer.

Jag har haft många styrelseuppdrag och då både på förenings- och förbundsnivå. Roliga och utvecklande uppdrag, men inget går upp mot att möta den levande idrotten dagligen. Handboll, fotboll, bandy, innebandy och golf har varit mina idrotter.

En av mina höjdpunkter idag är att följa ett P 16 lag i fotboll i en Faluklubb. Varje vardagsmorgon fikar jag och en av tränarna. Vi diskuterar spelsystem. 3-5-2, 4-4-2 eller 4-3-3, hur ytorna ska krympa för motståndarlaget, diamanten, rörelsemönster mm.

Fotbollssnack när det är som allra bäst.

Han är 26 år och jag 71. Den unga kraften och den äldre erfarne ledaren ser på fotboll med samma glasögon och vi talar samma språk. Idrottens språk som sammanför generationer.

Idrott hela livet - när den är som bäst.

Text: PeO Karlström, ledamot i RF-SISU Dalarnas styrelse